Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, förbanna eller prisa gudarna, men det känns som om nerverna sitter på utsidan efter flera veckors koncentration på barnmisshandel och hur förskolan kan arbeta/uppmärksamma det hela, lämnat text till både klasskamrat/grupp samt läraren...
Nervöst då jag själv inte är nöjd med texten, då den inte blev som jag hade tänkt samt att jag fick skriva om den i sista sekund (det innebär samma kväll/natt den ska in för diskussion med klassen så jag glömmer helt bort att det ska vara en text och därför skriver den på små talkort - enbart för mitt minnes skull) så det behöver bearbetas ännu mer, då den endast nu befinner sig i kategorier utan att vara en fullständig text.

Det hela blir inte bättre av att gå på en föreläsning som får alla att somna, där läraren ger en endast 5 minuter paus på två timmars lång föreläsning, där han förbjuder oss att gå på toaletten dessutom!
Inte för att skryta (om man/du/jag/vi/ni skryter om något sådant?) så klarar jag mig tills jag kommer hem igen, vilket borde vara om en timme. Nej, jag tänker på de andra, det är många som är beroende av att få toapauser på föreläsningarna, både utav det ena skälet till det andra.

Sedan var det inte ett dugg bra att läsaren var så tråkig och torr så att... Jag vet inte ens vad jag ska jämföra honom med. Det enda positiva var att han godkände att vi fotograferade powerpointen, vilket vår kursledare anser att vi borde kunna anteckna under föreläsningen och inte borde vara beroende av powerpointen.
Ja, det finns både positiva och negativa effekter av hennes beslut.

Nej, nu är det hög tid att äta på tåget, det som står på menyn är kall kycklinggryta med curry och ris, på tåget på väg hem.
Åh, en idée mikrovågsugn på tåget! Fast det finns väl någon anledning att det inte redan finns. Fast det hade räddat mig många gånger ifrån att äta kall mat.

God lunch/middag eller vad man säger så här mitt på dagen, fast det är närmare eftermiddag än förmiddag nu...