Det sista jag vill denna dag är att sitta inlåst och arbeta.

Men det finns inget val...  Eller??

Jag har inte fått någon respons ifrån mina utskickade enkäter.

Jag ska skriva mitt examensarbete under denna våren. I början kändes det okej, detta klarar jag. Nu sitter jag fast, i väntan på respons ifrån två förskolor. Jag har skickat förfrågan till förskolecheferna (de sade att det var okej att jag använde förskolan i mitt arbete - den ene chefen skrev att den ville få ta del i resultatet) och nu väntar jag på att personalen ska ha besvarat på mina frågor. 

Mitt ämne är miljön kring litteraturen: hur ser den ut? Skiljer den sig emellan förskolorna som har olika pedagogiska inriktningarna? Finns det likheter? Vad är pedagogernas syn på detta?

Jag får höra ifrån min handledare att du måste göra detta... tänk på detta... Du måste bestämma dig... är detta klokt... tänk på tiden... det tar tid...

För tusan, det vet jag. Det tog tid att skriva ihop enkäterna, men jag har tagit kontakt med förskolorna. Den ene förskolechefen skulle prata med personalen och ta kontakt med mig sedan. Har inte hänt än, men jag tog kontakt i torsdag, då jag vet att den chefen arbetar hemifrån. Så det var enbart i Fredags som hon var på förskolan - tror jag. Den andre förskolan skulle jag ta kontakt med en personal, som kollar inte sin mail så ofta - jag har inte hört ifrån henne.

Jag har bestämt mig att jag väntar hela dagen idag och imorgon hör jag av mig om jag inte har fått ett svar.

Men jag tror att jag blir tokig! Jag skulle kanske ha valt att arbeta med någon... Fast, vid närmare eftertanke, så nej. Jag kan söka efter information att basera mitt arbete på, men det är svårt eftersom jag har ingen aning om responsen på enkäterna.

Men jag kan söka igenom det berg av litteratur som jag har hemma, jag tror att bordet finns kvar någonstans under böckerna.

Jag vet inte, jag kanske är negativ just nu. Men i varje arbete jag har skrivit nu under tre år, så har jag en period där jag varken kommer framåt eller bakåt, fast bakåt kan jag komma bakåt?

Men jag kommer ur det, jag vet det. Men denna rastlöshet och ovishet, väntan, väntan... Den kommer att ta knäcken på mig. Alla ens studiekamrater lägger upp på Facebook, nu gör vi detta, detta har vi nu skrivit färdigt och så här långt har vi kommit. Jag ska inte ljuga (jag brukar inte ljuga) men det stressar mig ännu mera. För att inte tala om mitt möte med handledaren imorgon. Jag vet att hans medverkan och hans respons kommer vara ifrågasätta, diskutera och enbart se det negativa. Men jag blir så orolig av det och undrar om det är lika bra att jag hoppar av utbildningen? Jag har bara gått tre år utav tre och halvt. Jag är inne på den näst sista terminen och det känns overkligt och jag vill att detta ska vara över.

Men jag vet att det inte kommer att vara över eftersom jag tänker att ta Montressoripedagogiken direkt efter examen eftersom jag vill arbeta med den pedagogiska inrikting.

Men för att den drömmen ska gå i uppfyllelse så måste jag överleva detta arbete. Men jag har en känsla av att jag kommer att vara utan det mesta av mitt hår då jag kommer att dra lös allt hår i frustration över detta arbete.

Jag vet inte ens om någon kommer att läsa detta, jag har gnällt igenom hela inlägget. Jag är fullt medvetna om att det finns människor som drömmer att kunna utbilda sig och jag ska vara så glad över att jag har denna möjlighet. Men någon gång måste jag få vara negativ, eller?