Borde jag eller borde jag inte?

Jag drömmer om att ha ett jobb, en egen lägenhet som senare byts ut till hus och hund, någon att dela livet med.

Mitt problem är min blyghet, självsäkerhet och rösten i huvudet som ständigt påpekar alla mina misstag, hemska minnen och mitt utseende.

Jag vet att Ni inte vet hur jag ser ut, vilket är medvetet då jag vill arbeta som förskollärare - som jag har utbildning till, det ger mig en viss trygghet; anonymiteten. Ingen som känner mig, personer i min närhet, inga blickar för mitt utseende eller klagosång för ett enda litet misstag. Det är kanske därför jag har alltid valt den tysta och osynliga vägen medan drömma mig bort om att skrika HÄR FINNS JAG och slippa det pinsamma när individer sätter sig på mig på tåg, säger till sin vän "jag såg aldrig någon...", kanske allt är en dröm men det vet jag att det inte är. Hade jag varit mer rakryggad i grundskolan hade kanske allt varit annorlunda.

Jag kommer ihåg en episod ifrån grundskolan, jag gick i 9:an och drömde om att få en vän som såg mig för den jag var. Vi satt och arbetade eller skrev ett prov, jag hade både armband, halsband och öronhänge. En i klassen sade till mig att sluta, då mina smycken skramlade så mycket att HON inte kunde konsentra sig. Jag var så villiga att vara till lags att jag tog bort alla smycken, även ett älskat halsband med en klocka som jag hade fått av min älskade och bästa vän mormor. Jag gjorde som tillsagd, det blev en liten hög på bordet. HON blev nöjd och fortsatte. Jag satt och funderade över mina känslor, helst av allt hade jag velat skrika till henne att hon var en extremt dålig individ. Men mitt omdöme vann och den lilla rösten sade att det var jag värd. Jag slutade med funderingar och åter fokuserade på pappert framför mig. Då får hon för sig att börja sudda så borden skakar, vilket innebär att jag inte kan skriva så det ser mänskligt ut. Jag pausade tills hon var färdig och jag hinner knappt börja skriva igen innan HON sätter fart igen. Jag blev senare till sagd av en lärare som uppenbart hade haft en dålig dag att jag var tvungen att skärpa mig på lektionerna, för läraren hade sett hur jag hade tittat ut genom fönstren och mina svar var dåliga och knapp händiga.

Det var den dagen på högstadiet som jag slutade att använda smycken i skolan, vågade knappt använda min klocka och som har påverkat mig så otroligt. För en komentar kan ta illa, tänk dig att höra varje gång som du försöker klä upp dig, sminka dig eller använda dina smycken ska medmänniskor påpeka ditt utseende, din vikt (som är långt ifrån normen) och dem vet att du är ett lätt byte för du säger aldrig ifrån eller ger igen då din uppfostran hindrar dig.

Jag har många minnen ifrån grundskolan som jag önskar att jag skulle kunna glömma eller inte alls skulle behövt uppleva. Men ibland drömmer jag om att ge igen, eller komma på en klassfest där man har en 30års återförening. Där skulle jag ha en drömkropp (som jag för tillfället kämpar för att nå) en man som andra är avundsjuka på men för han är allt han ser mig och vår familj och utan en enda smycke på kroppen förutom hans ring han gav mig för att markera sitt revir och mormors klocka. Och få möjligheten att få dem att önska dem var jag och inte tvärtom. Jag drömmer om en man som är ärlig, trogen och jag är allt för honom men mest att han ska acceptera mig för den jag är och inte den han tror jag är. Kanske är allt detta barnsliga drömmar men dem ger mitt ett leende, tro och hopp på framtiden. Jag drömmer att inte ge igen (okej, ärlig, jo ibland) men att få dem att förstå hur de har skadat och sårat mig och påverkat mig in i den minsta detalj har blivit påverkat av deras mörker. Jag arbetar hårt med mig, både psykisk och fysiskt, för jag ska inte lånta dem vinna, jag ska slå dem i ett renhårigt spel, där jag endast kan vinna för det finns inget annat alternativ. Jag hoppas att jag kommer så lång att när jag får syn på dem ska jag inte längre gå åt ett annat håll, försöka försvinna eller må dåligt. För jag vet vad jag har gjort, vad jag har uppnått och vad jag förtjänar.

Jag har mött personer ifrån den tiden, som också då hade lite för mycket vikt, som nu har nått sin önskekropp genom operationer. Jag ska nå min önskekropp utan mediciner och operationer utan med hederligt arbete som jag kan känna stolthet över, för jag har då nått mitt mål på ett mer naturligt och värdigt sätt, då jag har kämpat för mitt mål och vara starkare i både kropp och själ. Jag väntar med kniven tills ett tillfälle då den verkligen behövs och väljer att förändra mitt liv för att nå en vikt som JAG vill nå för att få den kropp jag drömmer om.

Virriga tankar med sorg och ilska över hur jag lät dem styra över mig. Kanske dem lär sig något, men det tvivlar jag på. Men det är en sak som jag har lärt mig, att jag kan alltid ha fel. Men detta kanske kan hjälpa någon annan att våga säga ifrån, för det önskar jag att jag hade gjort och inte var den dörrmatta de gick över ständigt.

God natt lilla förvirrade skara, vi möts om ett fåtal timmar.

jag är så trött på att vara student och att skriva mitt examensarbete, suck. Men det är bara till att bita i den extremt sura och sönder tuggade citron - vid det här laget. Men nu har det varit en jobbig helg, men jag är så glad för min två år yngre bror - det är jag. Men jag är den äldsta i barnaskaran och jag skulle vara den första som flyttade hemifrån. Men jag pluggar på högskolan, han tog studenten och sedan började arbeta som anläggare.

Han flyttade nu i helgen och jag hoppas att han kommer att trivas i lägenheten, den är så fin...
Jag är så avundsjuk, men jag tröstar mig med att han är värd detta och jag kommer om ett år och några månader flytta även jag (om min plan går i lås) och jag längtar dit.

Jag är 23 år och pluggar till ett av de bästa och viktigaste yrke som finns i vårt samhälle - förskollärare?
Min bror brukar reta mig för att jag måste torka både det ena för det andra och risken för att bli nerkissad, men bekommer mig inte och alla kramar, upptäckter och förtroende som kommer med i förskollärarens yrkespraktik.

Nu ska jag titta på Full frys och skratta bort allt jobbiga.

GOD NATT?

Det sista jag vill denna dag är att sitta inlåst och arbeta.

Men det finns inget val...  Eller??

Jag har inte fått någon respons ifrån mina utskickade enkäter.

Jag ska skriva mitt examensarbete under denna våren. I början kändes det okej, detta klarar jag. Nu sitter jag fast, i väntan på respons ifrån två förskolor. Jag har skickat förfrågan till förskolecheferna (de sade att det var okej att jag använde förskolan i mitt arbete - den ene chefen skrev att den ville få ta del i resultatet) och nu väntar jag på att personalen ska ha besvarat på mina frågor. 

Mitt ämne är miljön kring litteraturen: hur ser den ut? Skiljer den sig emellan förskolorna som har olika pedagogiska inriktningarna? Finns det likheter? Vad är pedagogernas syn på detta?

Jag får höra ifrån min handledare att du måste göra detta... tänk på detta... Du måste bestämma dig... är detta klokt... tänk på tiden... det tar tid...

För tusan, det vet jag. Det tog tid att skriva ihop enkäterna, men jag har tagit kontakt med förskolorna. Den ene förskolechefen skulle prata med personalen och ta kontakt med mig sedan. Har inte hänt än, men jag tog kontakt i torsdag, då jag vet att den chefen arbetar hemifrån. Så det var enbart i Fredags som hon var på förskolan - tror jag. Den andre förskolan skulle jag ta kontakt med en personal, som kollar inte sin mail så ofta - jag har inte hört ifrån henne.

Jag har bestämt mig att jag väntar hela dagen idag och imorgon hör jag av mig om jag inte har fått ett svar.

Men jag tror att jag blir tokig! Jag skulle kanske ha valt att arbeta med någon... Fast, vid närmare eftertanke, så nej. Jag kan söka efter information att basera mitt arbete på, men det är svårt eftersom jag har ingen aning om responsen på enkäterna.

Men jag kan söka igenom det berg av litteratur som jag har hemma, jag tror att bordet finns kvar någonstans under böckerna.

Jag vet inte, jag kanske är negativ just nu. Men i varje arbete jag har skrivit nu under tre år, så har jag en period där jag varken kommer framåt eller bakåt, fast bakåt kan jag komma bakåt?

Men jag kommer ur det, jag vet det. Men denna rastlöshet och ovishet, väntan, väntan... Den kommer att ta knäcken på mig. Alla ens studiekamrater lägger upp på Facebook, nu gör vi detta, detta har vi nu skrivit färdigt och så här långt har vi kommit. Jag ska inte ljuga (jag brukar inte ljuga) men det stressar mig ännu mera. För att inte tala om mitt möte med handledaren imorgon. Jag vet att hans medverkan och hans respons kommer vara ifrågasätta, diskutera och enbart se det negativa. Men jag blir så orolig av det och undrar om det är lika bra att jag hoppar av utbildningen? Jag har bara gått tre år utav tre och halvt. Jag är inne på den näst sista terminen och det känns overkligt och jag vill att detta ska vara över.

Men jag vet att det inte kommer att vara över eftersom jag tänker att ta Montressoripedagogiken direkt efter examen eftersom jag vill arbeta med den pedagogiska inrikting.

Men för att den drömmen ska gå i uppfyllelse så måste jag överleva detta arbete. Men jag har en känsla av att jag kommer att vara utan det mesta av mitt hår då jag kommer att dra lös allt hår i frustration över detta arbete.

Jag vet inte ens om någon kommer att läsa detta, jag har gnällt igenom hela inlägget. Jag är fullt medvetna om att det finns människor som drömmer att kunna utbilda sig och jag ska vara så glad över att jag har denna möjlighet. Men någon gång måste jag få vara negativ, eller?  

En ny vecka, en ny kurs och ett nytt tålamod.

Jag var på kursintroduktion igår - åh, vad tråkigit och invecklat det lät. När jag satt där i de svarta stolarna med höga ryggar i föreläsningssalen för över 300 studenter, funderade jag över om det finns något som ens är intressant i denna kurs. Den lät svår och enligt studenter som haft kursen, var kursen svår och otroligt tråkig.

Vi har blivit indelade i nya grupper i förra kursen, och vi fortsätter att vara i de grupperna i denna kursen. Det är tråkigt tycker jag, när vi hade precis börjat fungera som en riktig grupp blir vi splittrade in i nya grupper. Jag kan förstå skolan, men...

Jaja, en ny kurs. Jonas heter min nya lärare, vi skulle haft ett basgruppsmöte senare i veckan, men blev flyttat tills idag då vi ska ha läst en bok tills idag och ska föra en diskussion. Jag har inte ens fått kurslitteraturen, så... lycka till!

Hoppas att läraren har förståelse för detta.

Nåja, det får jag veta om fyra timmar - cirka.

Snön faller ner, försöker visa att det är vinter, försöker sluta oss i sitt lugna famn. Jag saknar snön, för min del hade det kunnat få ligga ett lite längre tag. Jag har knappt kört bil sedan min olycka. Det är enbart när jag blir mer eller mindre tvingad, så kör jag. Men mamma och morbror är på mig - du måste köra!

Jag vet men det är obehagligt, speciellt när sätet flyttar sig framåt och bakåt på skenorna det sitter fast på. De kunde väl ha valt en annan modell (det är samma som jag kvaddade, fast ett år nyare). Nåja, kanske ligger snön kvar ett tag så det fungerar att åka pulka.

Återvänder till att försöka skapa ordning på kursens innehåll och funderar på hur jag ska kunna läsa en bok som jag förhoppningsvis får idag.

//Becka-Lotta 

En jobbig dag...

En ännu värre morgondag...

Jag har funderat mycket idag, försökt finna olika vinklar på mitt arbete om vuxnas förgivettagande utav barns kunskaper. Det lät så enkelt, lätt att finna information om och något som verkligen fångade mig. Dock stämmer det inte längre. Jag har examination imorgon, jag känner mig långt ifrån färdig, men vet inte hur jag ska kunna finna det som saknas. Alla andra arbetar i par, men jag har valt att arbeta enskilt - eget val, så jag ska inte klaga. Trots allt så sitter jag så här sent på kvällen och klagar. Min mamma har ingen kunskap om det jag har valt att skriva om (hon är läkarsekreterare) och min yngre syster har precis börjat på gymnasiet och läser barn och fritidsprogrammet, så henne kan jag inte heller få hjälp ifrån.... Jag tror att jag blir galen.

Det är väldigt få andra som har haft samma tankar och utforskat det, så det finns ingen forskning jag kan basera det hela på.

Nåja, jag kan väl inte få mer än icke godkänt på diskussionerna imorgon. Vi är helt nya klasser, och ska föra diskussioner... Inte min starka sida och jag avskyr det, speciellt med människor jag inte känner... Jag vet inte ens vad de heter.

Det enda positiva är att jag stal en tjugo minuters promenad i snöfallet med ernoma snöflingor som i en riktig julfilm... Helt underbart, även om jag behövde torka av glasögonen flera gånger så jag kunde se något...

God natt mina knasiga och röriga tankar

Dröm om ditt hus och renovera det med omsorg och kärlek - som varje natt

Det är enbart ett år kvar i skolan, sedan slipper du storstaden och kan fly ut till dina älskade skogar och åkrar....

//Becka-Lotta

Jag bara älskar stormar. Många anser att de enbart ställer till med problem.

Enligt mig finns inget härligare än ligga nerbäddad i sängen eller soffan, med levande ljus och lyssna till ljuden av vinden, träden och ett och annat hundskall.

Visserligen bor jag i en stad för tillfället, men jag ska om cirka ett och halvt år flytta ut till landet igen, där jag hör hemma med skogar och hagar.

Jag kan enbart tänka på Trolltider: Tjo för vinden... som Kleva (Gloria) sjunger när dem har storm där. Jag har några få träd som jag kan se ifrån mitt fönster och kan se hur vinden vrider grenarna. Det är januari men vädert säger att det är oktober och höst. Vårt klimat har blivit så påverkat, så jag undrar om det går att hjälpa naturen...

Mina tankar är att varje gång jag skriver ett inlägg här, ska jag vara flitigare och skriva oftare, men det sker aldrig. Kanske är det för att jag inte hinner, och de få tillfällen jag har ledigt är det så mycket annat som ska göras så jag helt enkelt inte hinner med. Kanske, eller så kan jag inte få ner mina kaotiska tankar så att jag kan formulera dem på papper.

Det kvittar hur ofta jag säger att jag ska ha en helg fri ifrån högskolan och alla krav där ifrån. Någon minut senare sitter jag och kritiserar eller berättar något som har hänt. Jag är så trött på skolan, deras löjliga - ja, löjliga - krav på oss studenter. De verkar tror att vi är gjorda av tid och pengar. Jag är en student som enbart lever på bidrag. Jag gör varje uppoffring för att slippa ta lån - jag missar många tillfällen med gänget då de fikar eller äter ute, får överväga (behöver jag verkligen ett nytt par byxor? Där är enbart ett litet hål i de flesta...). Det är omöjligt för mig att skaffa ett par nya glasögon, som jag behöver.

Nej, du ska inte klaga, det är MÅNGA som har det betydligt värre än du. Det enda jag ska säga mer, är att jag planerar för framtiden - noga...

En trevlig storm

en hälsning ifrån en lanttjej i stan....