Det sista jag vill denna dag är att sitta inlåst och arbeta.

Men det finns inget val...  Eller??

Jag har inte fått någon respons ifrån mina utskickade enkäter.

Jag ska skriva mitt examensarbete under denna våren. I början kändes det okej, detta klarar jag. Nu sitter jag fast, i väntan på respons ifrån två förskolor. Jag har skickat förfrågan till förskolecheferna (de sade att det var okej att jag använde förskolan i mitt arbete - den ene chefen skrev att den ville få ta del i resultatet) och nu väntar jag på att personalen ska ha besvarat på mina frågor. 

Mitt ämne är miljön kring litteraturen: hur ser den ut? Skiljer den sig emellan förskolorna som har olika pedagogiska inriktningarna? Finns det likheter? Vad är pedagogernas syn på detta?

Jag får höra ifrån min handledare att du måste göra detta... tänk på detta... Du måste bestämma dig... är detta klokt... tänk på tiden... det tar tid...

För tusan, det vet jag. Det tog tid att skriva ihop enkäterna, men jag har tagit kontakt med förskolorna. Den ene förskolechefen skulle prata med personalen och ta kontakt med mig sedan. Har inte hänt än, men jag tog kontakt i torsdag, då jag vet att den chefen arbetar hemifrån. Så det var enbart i Fredags som hon var på förskolan - tror jag. Den andre förskolan skulle jag ta kontakt med en personal, som kollar inte sin mail så ofta - jag har inte hört ifrån henne.

Jag har bestämt mig att jag väntar hela dagen idag och imorgon hör jag av mig om jag inte har fått ett svar.

Men jag tror att jag blir tokig! Jag skulle kanske ha valt att arbeta med någon... Fast, vid närmare eftertanke, så nej. Jag kan söka efter information att basera mitt arbete på, men det är svårt eftersom jag har ingen aning om responsen på enkäterna.

Men jag kan söka igenom det berg av litteratur som jag har hemma, jag tror att bordet finns kvar någonstans under böckerna.

Jag vet inte, jag kanske är negativ just nu. Men i varje arbete jag har skrivit nu under tre år, så har jag en period där jag varken kommer framåt eller bakåt, fast bakåt kan jag komma bakåt?

Men jag kommer ur det, jag vet det. Men denna rastlöshet och ovishet, väntan, väntan... Den kommer att ta knäcken på mig. Alla ens studiekamrater lägger upp på Facebook, nu gör vi detta, detta har vi nu skrivit färdigt och så här långt har vi kommit. Jag ska inte ljuga (jag brukar inte ljuga) men det stressar mig ännu mera. För att inte tala om mitt möte med handledaren imorgon. Jag vet att hans medverkan och hans respons kommer vara ifrågasätta, diskutera och enbart se det negativa. Men jag blir så orolig av det och undrar om det är lika bra att jag hoppar av utbildningen? Jag har bara gått tre år utav tre och halvt. Jag är inne på den näst sista terminen och det känns overkligt och jag vill att detta ska vara över.

Men jag vet att det inte kommer att vara över eftersom jag tänker att ta Montressoripedagogiken direkt efter examen eftersom jag vill arbeta med den pedagogiska inrikting.

Men för att den drömmen ska gå i uppfyllelse så måste jag överleva detta arbete. Men jag har en känsla av att jag kommer att vara utan det mesta av mitt hår då jag kommer att dra lös allt hår i frustration över detta arbete.

Jag vet inte ens om någon kommer att läsa detta, jag har gnällt igenom hela inlägget. Jag är fullt medvetna om att det finns människor som drömmer att kunna utbilda sig och jag ska vara så glad över att jag har denna möjlighet. Men någon gång måste jag få vara negativ, eller?  

Står på en regnig perrong och väntar på tåget.
En regnig dag på förskolan och flera timmar lekande i regnet. Barnen hade i alla fall roligt men inte föräldrarna hade lika roligt som barnen :)

En veckas praktik är färdig och tre kvarstår, hoppas att dem bjuder på lika mycket skratt och glädje som denna och mindre sorg...

En ny vecka, en ny kurs och ett nytt tålamod.

Jag var på kursintroduktion igår - åh, vad tråkigit och invecklat det lät. När jag satt där i de svarta stolarna med höga ryggar i föreläsningssalen för över 300 studenter, funderade jag över om det finns något som ens är intressant i denna kurs. Den lät svår och enligt studenter som haft kursen, var kursen svår och otroligt tråkig.

Vi har blivit indelade i nya grupper i förra kursen, och vi fortsätter att vara i de grupperna i denna kursen. Det är tråkigt tycker jag, när vi hade precis börjat fungera som en riktig grupp blir vi splittrade in i nya grupper. Jag kan förstå skolan, men...

Jaja, en ny kurs. Jonas heter min nya lärare, vi skulle haft ett basgruppsmöte senare i veckan, men blev flyttat tills idag då vi ska ha läst en bok tills idag och ska föra en diskussion. Jag har inte ens fått kurslitteraturen, så... lycka till!

Hoppas att läraren har förståelse för detta.

Nåja, det får jag veta om fyra timmar - cirka.

Snön faller ner, försöker visa att det är vinter, försöker sluta oss i sitt lugna famn. Jag saknar snön, för min del hade det kunnat få ligga ett lite längre tag. Jag har knappt kört bil sedan min olycka. Det är enbart när jag blir mer eller mindre tvingad, så kör jag. Men mamma och morbror är på mig - du måste köra!

Jag vet men det är obehagligt, speciellt när sätet flyttar sig framåt och bakåt på skenorna det sitter fast på. De kunde väl ha valt en annan modell (det är samma som jag kvaddade, fast ett år nyare). Nåja, kanske ligger snön kvar ett tag så det fungerar att åka pulka.

Återvänder till att försöka skapa ordning på kursens innehåll och funderar på hur jag ska kunna läsa en bok som jag förhoppningsvis får idag.

//Becka-Lotta 

Jag bara älskar stormar. Många anser att de enbart ställer till med problem.

Enligt mig finns inget härligare än ligga nerbäddad i sängen eller soffan, med levande ljus och lyssna till ljuden av vinden, träden och ett och annat hundskall.

Visserligen bor jag i en stad för tillfället, men jag ska om cirka ett och halvt år flytta ut till landet igen, där jag hör hemma med skogar och hagar.

Jag kan enbart tänka på Trolltider: Tjo för vinden... som Kleva (Gloria) sjunger när dem har storm där. Jag har några få träd som jag kan se ifrån mitt fönster och kan se hur vinden vrider grenarna. Det är januari men vädert säger att det är oktober och höst. Vårt klimat har blivit så påverkat, så jag undrar om det går att hjälpa naturen...

Mina tankar är att varje gång jag skriver ett inlägg här, ska jag vara flitigare och skriva oftare, men det sker aldrig. Kanske är det för att jag inte hinner, och de få tillfällen jag har ledigt är det så mycket annat som ska göras så jag helt enkelt inte hinner med. Kanske, eller så kan jag inte få ner mina kaotiska tankar så att jag kan formulera dem på papper.

Det kvittar hur ofta jag säger att jag ska ha en helg fri ifrån högskolan och alla krav där ifrån. Någon minut senare sitter jag och kritiserar eller berättar något som har hänt. Jag är så trött på skolan, deras löjliga - ja, löjliga - krav på oss studenter. De verkar tror att vi är gjorda av tid och pengar. Jag är en student som enbart lever på bidrag. Jag gör varje uppoffring för att slippa ta lån - jag missar många tillfällen med gänget då de fikar eller äter ute, får överväga (behöver jag verkligen ett nytt par byxor? Där är enbart ett litet hål i de flesta...). Det är omöjligt för mig att skaffa ett par nya glasögon, som jag behöver.

Nej, du ska inte klaga, det är MÅNGA som har det betydligt värre än du. Det enda jag ska säga mer, är att jag planerar för framtiden - noga...

En trevlig storm

en hälsning ifrån en lanttjej i stan....