Det kvittar nog hur långt du kommer i din utbildning, där kommer alltid vara lärare som ska sätta sig på tvären och nästan anstränga sig för att jävlas med sina studenter. Jag kan förstå en del, men inte alltid.

Jag läser sista kursen i min utbildning som handlar om lärarprofessionen. Imorgon och i övermorgon ska min klass ha examination. Jag har mailat med läraren om jag har varit osäker på att jag hade rätt grundtanke inför examinationen, så jag valde att maila honom. Han i sin tur hade mailat mig i fredags och undrade om jag skulle delta i examinationen på måndag och tisdag. Jag svarade honom att det hade tänkt mig. Han skrev att det kunde jag inte då jag hade missat inlämningen av abstract (kortfattad sammanfattning) på vår läroplattform. Jag var säker på att det var i fredag, klockan 18:00 som det var deadline. Jag har nu i efterhand insett att jag hade skrivit fel i min almanacka.
Läraren sade att eftersom jag inte hade lämnat in i tid, så fick jag inte delta i examinationen så jag inte behövde bry mig att dyka upp.

Jag är så arg, då jag har upptäckt att andra har lämnat in sina abstract betydligt senare än jag, men de får delta. Jag tycker detta är en stor orättvisa. Eftersom jag är nekad delaktighet för denna examinations tillfälle. Jag får istället gå på omtentan, trots att jag inte har fått u i ett betyg, efter att vi tar tagit examen på fredag.
Det är nog tur att jag inte har fått ett jobb, som kan påverkas av detta och obestämda lärare

Lycka till!

jag är så trött på att vara student och att skriva mitt examensarbete, suck. Men det är bara till att bita i den extremt sura och sönder tuggade citron - vid det här laget. Men nu har det varit en jobbig helg, men jag är så glad för min två år yngre bror - det är jag. Men jag är den äldsta i barnaskaran och jag skulle vara den första som flyttade hemifrån. Men jag pluggar på högskolan, han tog studenten och sedan började arbeta som anläggare.

Han flyttade nu i helgen och jag hoppas att han kommer att trivas i lägenheten, den är så fin...
Jag är så avundsjuk, men jag tröstar mig med att han är värd detta och jag kommer om ett år och några månader flytta även jag (om min plan går i lås) och jag längtar dit.

Jag är 23 år och pluggar till ett av de bästa och viktigaste yrke som finns i vårt samhälle - förskollärare?
Min bror brukar reta mig för att jag måste torka både det ena för det andra och risken för att bli nerkissad, men bekommer mig inte och alla kramar, upptäckter och förtroende som kommer med i förskollärarens yrkespraktik.

Nu ska jag titta på Full frys och skratta bort allt jobbiga.

GOD NATT?

Det sista jag vill denna dag är att sitta inlåst och arbeta.

Men det finns inget val...  Eller??

Jag har inte fått någon respons ifrån mina utskickade enkäter.

Jag ska skriva mitt examensarbete under denna våren. I början kändes det okej, detta klarar jag. Nu sitter jag fast, i väntan på respons ifrån två förskolor. Jag har skickat förfrågan till förskolecheferna (de sade att det var okej att jag använde förskolan i mitt arbete - den ene chefen skrev att den ville få ta del i resultatet) och nu väntar jag på att personalen ska ha besvarat på mina frågor. 

Mitt ämne är miljön kring litteraturen: hur ser den ut? Skiljer den sig emellan förskolorna som har olika pedagogiska inriktningarna? Finns det likheter? Vad är pedagogernas syn på detta?

Jag får höra ifrån min handledare att du måste göra detta... tänk på detta... Du måste bestämma dig... är detta klokt... tänk på tiden... det tar tid...

För tusan, det vet jag. Det tog tid att skriva ihop enkäterna, men jag har tagit kontakt med förskolorna. Den ene förskolechefen skulle prata med personalen och ta kontakt med mig sedan. Har inte hänt än, men jag tog kontakt i torsdag, då jag vet att den chefen arbetar hemifrån. Så det var enbart i Fredags som hon var på förskolan - tror jag. Den andre förskolan skulle jag ta kontakt med en personal, som kollar inte sin mail så ofta - jag har inte hört ifrån henne.

Jag har bestämt mig att jag väntar hela dagen idag och imorgon hör jag av mig om jag inte har fått ett svar.

Men jag tror att jag blir tokig! Jag skulle kanske ha valt att arbeta med någon... Fast, vid närmare eftertanke, så nej. Jag kan söka efter information att basera mitt arbete på, men det är svårt eftersom jag har ingen aning om responsen på enkäterna.

Men jag kan söka igenom det berg av litteratur som jag har hemma, jag tror att bordet finns kvar någonstans under böckerna.

Jag vet inte, jag kanske är negativ just nu. Men i varje arbete jag har skrivit nu under tre år, så har jag en period där jag varken kommer framåt eller bakåt, fast bakåt kan jag komma bakåt?

Men jag kommer ur det, jag vet det. Men denna rastlöshet och ovishet, väntan, väntan... Den kommer att ta knäcken på mig. Alla ens studiekamrater lägger upp på Facebook, nu gör vi detta, detta har vi nu skrivit färdigt och så här långt har vi kommit. Jag ska inte ljuga (jag brukar inte ljuga) men det stressar mig ännu mera. För att inte tala om mitt möte med handledaren imorgon. Jag vet att hans medverkan och hans respons kommer vara ifrågasätta, diskutera och enbart se det negativa. Men jag blir så orolig av det och undrar om det är lika bra att jag hoppar av utbildningen? Jag har bara gått tre år utav tre och halvt. Jag är inne på den näst sista terminen och det känns overkligt och jag vill att detta ska vara över.

Men jag vet att det inte kommer att vara över eftersom jag tänker att ta Montressoripedagogiken direkt efter examen eftersom jag vill arbeta med den pedagogiska inrikting.

Men för att den drömmen ska gå i uppfyllelse så måste jag överleva detta arbete. Men jag har en känsla av att jag kommer att vara utan det mesta av mitt hår då jag kommer att dra lös allt hår i frustration över detta arbete.

Jag vet inte ens om någon kommer att läsa detta, jag har gnällt igenom hela inlägget. Jag är fullt medvetna om att det finns människor som drömmer att kunna utbilda sig och jag ska vara så glad över att jag har denna möjlighet. Men någon gång måste jag få vara negativ, eller?  

Jag har inte varit här på länge och skrivit dock har jag knappt haft tid till att sova. Jag har egentligen inte tid för att skriva nu heller, men jag är så trött på att tänka, söka och försöka formulera mig till nästa kurs. Min pågående kurs, men är snart slut och jag har som vanligt panik. Alla andra arbetar två och två, men som en ensamvarg jag är har jag valt att arbeta själv och ska inte sitta här och klaga. Det är ingen annan som har valt detta åt mig själv och den jag kan skylla på är mig själv.

Denna pågående kurs avslutas med att lämna in en projektskiss till examensarbetet som vi snart ska påbörja. Jag vet ungefär vilket område, eller rättare sagt - jag vet vilket område jag vill studera. Det är sedan problemet att formulera en forskningsbar fråga/frågeställning. Det är så svårt att inte ha någon att diskutera med, att utbyta tankar och helt enkelt kunna diskutera fram ett problem som är forkningsbart. Kanske det kommer till mig, men jag är inte säker och jag älskar att planera så jag vet vad som kommer att ske.

Jag får fortsätta att söka och skumma igenom andra studenters arbete för att söka inspiration till något som är forskningsbart.

Fast jag har väl tur, då vår lärare igår sade att vi på lärarutbildningen - denna institutionen, är de enda som arbetar så här, att studenterna ska skriva ihop en projektidé innan vi går ut på vfu. Så vi har ju tur, så innan midnatt på söndag måste jag skicka/lämna in min projektidé så läraren kan förhoppningsvis matcha ihop studenter med lärare/handledare.

Så jag ger mig en spark där bak, och tvingar mig att återgå till högskolans bibliotekskatalog.

Lycka till till alla andra som upplever samma problem som jag   

//Becka-Lotta

En ny vecka, en ny kurs och ett nytt tålamod.

Jag var på kursintroduktion igår - åh, vad tråkigit och invecklat det lät. När jag satt där i de svarta stolarna med höga ryggar i föreläsningssalen för över 300 studenter, funderade jag över om det finns något som ens är intressant i denna kurs. Den lät svår och enligt studenter som haft kursen, var kursen svår och otroligt tråkig.

Vi har blivit indelade i nya grupper i förra kursen, och vi fortsätter att vara i de grupperna i denna kursen. Det är tråkigt tycker jag, när vi hade precis börjat fungera som en riktig grupp blir vi splittrade in i nya grupper. Jag kan förstå skolan, men...

Jaja, en ny kurs. Jonas heter min nya lärare, vi skulle haft ett basgruppsmöte senare i veckan, men blev flyttat tills idag då vi ska ha läst en bok tills idag och ska föra en diskussion. Jag har inte ens fått kurslitteraturen, så... lycka till!

Hoppas att läraren har förståelse för detta.

Nåja, det får jag veta om fyra timmar - cirka.

Snön faller ner, försöker visa att det är vinter, försöker sluta oss i sitt lugna famn. Jag saknar snön, för min del hade det kunnat få ligga ett lite längre tag. Jag har knappt kört bil sedan min olycka. Det är enbart när jag blir mer eller mindre tvingad, så kör jag. Men mamma och morbror är på mig - du måste köra!

Jag vet men det är obehagligt, speciellt när sätet flyttar sig framåt och bakåt på skenorna det sitter fast på. De kunde väl ha valt en annan modell (det är samma som jag kvaddade, fast ett år nyare). Nåja, kanske ligger snön kvar ett tag så det fungerar att åka pulka.

Återvänder till att försöka skapa ordning på kursens innehåll och funderar på hur jag ska kunna läsa en bok som jag förhoppningsvis får idag.

//Becka-Lotta 

En jobbig dag...

En ännu värre morgondag...

Jag har funderat mycket idag, försökt finna olika vinklar på mitt arbete om vuxnas förgivettagande utav barns kunskaper. Det lät så enkelt, lätt att finna information om och något som verkligen fångade mig. Dock stämmer det inte längre. Jag har examination imorgon, jag känner mig långt ifrån färdig, men vet inte hur jag ska kunna finna det som saknas. Alla andra arbetar i par, men jag har valt att arbeta enskilt - eget val, så jag ska inte klaga. Trots allt så sitter jag så här sent på kvällen och klagar. Min mamma har ingen kunskap om det jag har valt att skriva om (hon är läkarsekreterare) och min yngre syster har precis börjat på gymnasiet och läser barn och fritidsprogrammet, så henne kan jag inte heller få hjälp ifrån.... Jag tror att jag blir galen.

Det är väldigt få andra som har haft samma tankar och utforskat det, så det finns ingen forskning jag kan basera det hela på.

Nåja, jag kan väl inte få mer än icke godkänt på diskussionerna imorgon. Vi är helt nya klasser, och ska föra diskussioner... Inte min starka sida och jag avskyr det, speciellt med människor jag inte känner... Jag vet inte ens vad de heter.

Det enda positiva är att jag stal en tjugo minuters promenad i snöfallet med ernoma snöflingor som i en riktig julfilm... Helt underbart, även om jag behövde torka av glasögonen flera gånger så jag kunde se något...

God natt mina knasiga och röriga tankar

Dröm om ditt hus och renovera det med omsorg och kärlek - som varje natt

Det är enbart ett år kvar i skolan, sedan slipper du storstaden och kan fly ut till dina älskade skogar och åkrar....

//Becka-Lotta

Jag bara älskar stormar. Många anser att de enbart ställer till med problem.

Enligt mig finns inget härligare än ligga nerbäddad i sängen eller soffan, med levande ljus och lyssna till ljuden av vinden, träden och ett och annat hundskall.

Visserligen bor jag i en stad för tillfället, men jag ska om cirka ett och halvt år flytta ut till landet igen, där jag hör hemma med skogar och hagar.

Jag kan enbart tänka på Trolltider: Tjo för vinden... som Kleva (Gloria) sjunger när dem har storm där. Jag har några få träd som jag kan se ifrån mitt fönster och kan se hur vinden vrider grenarna. Det är januari men vädert säger att det är oktober och höst. Vårt klimat har blivit så påverkat, så jag undrar om det går att hjälpa naturen...

Mina tankar är att varje gång jag skriver ett inlägg här, ska jag vara flitigare och skriva oftare, men det sker aldrig. Kanske är det för att jag inte hinner, och de få tillfällen jag har ledigt är det så mycket annat som ska göras så jag helt enkelt inte hinner med. Kanske, eller så kan jag inte få ner mina kaotiska tankar så att jag kan formulera dem på papper.

Det kvittar hur ofta jag säger att jag ska ha en helg fri ifrån högskolan och alla krav där ifrån. Någon minut senare sitter jag och kritiserar eller berättar något som har hänt. Jag är så trött på skolan, deras löjliga - ja, löjliga - krav på oss studenter. De verkar tror att vi är gjorda av tid och pengar. Jag är en student som enbart lever på bidrag. Jag gör varje uppoffring för att slippa ta lån - jag missar många tillfällen med gänget då de fikar eller äter ute, får överväga (behöver jag verkligen ett nytt par byxor? Där är enbart ett litet hål i de flesta...). Det är omöjligt för mig att skaffa ett par nya glasögon, som jag behöver.

Nej, du ska inte klaga, det är MÅNGA som har det betydligt värre än du. Det enda jag ska säga mer, är att jag planerar för framtiden - noga...

En trevlig storm

en hälsning ifrån en lanttjej i stan....

Ett år har gått, jag har haft både goda och lite sämre situationer, händelser och minnen ifrån 2014. Det är både en lättnad och svårt att greppa om; ett år är borta och vad har jag gjort?

Jag har tagit mig igen ännu ett år utav pluggande, VFU och allt runt dem, delat både glada och sorgsna händelser med släkten och vänner och mycket annat i mitt privat liv.
Det jag kommer mest ihåg ifrån pluggandet är att vi blev tvingade in i nya klasser med nya lärare och VFU perioden då det var mycket bråk och lite obehagliga situationer på arbetsplatsen. Ifrån privatlivet under 2014 är midsommar, utflykter med min brors bil (Volvo) och mammas husvagn som jag vårdar med ömhet och drömmer mig bort till. Det finns givetvis mindre behagliga minnen så som min bilolycka, då jag blev påkörd bakifrån.

Ett nytt år, ännu ett steg på ödets väg, ännu ett steg mot vuxenlivet och friheten. Jag räknar ner till jag tar examen, ett år kvar nu. Med tur, hårt arbete, tårar, blod och svett kommer jag klara det. Som min mormor skulle ha sagt "bit i det sura äpplet". Jag ska bita och le när jag tuggar det sura äpplet, för då kan det endast går bättre, eller?
Detta år ska jag leva ett lite sundare liv, tänka på vad jag äter och motionerar regelbundet. Jag har gjort sådana perioder, men sedan har det alltid varit något som har hänt och satt käppar i hjulet för mig. Jag är trött på att alla tittar ner på mig, tror att jag lever på hämtmat och osundheter, tror att jag inte klarar av olika fysiska aktiviteter eller tror att jag behöver ha minst tio storlekar större i kläderna. Jag är trött på att samhället ser ner på mig för jag är överviktig. Men alla som dömmer, pekar finger och viskar bakom ryggen på mig - jag ser och hör Er, ska jag bevisa att jag kan och kommer gå ned i vikt. Kanske inte som alla visas i tv:n eller genomgår operationer för att gå ned i vikt (som jag tycker mer eller mindre fuskar, fast det varierar mellan person och person) i ens omgivning och tycker att alla borde genomgå dem. Jag tror inte på sådana operationer, jag tror på att effekten och känslan av att jag klarade det överväger operationer och olika pepprat. Jag kommer kanske aldrig att nå idealvikten för mig på 70 kg, men jag ska passera 90 kg. Jag kommer antagligen inte klara det på ett halvår eller kanske inte ens ett år men jag kommer att klara det.

Jag vet inte ens om någon kommer läsa detta, om du lyckas följa mina ologiska tankegång, undrar säkert om jag är besatt utav kroppsvikt, motion och hälsa. Nej, det är jag inte. Men jag vill må bättre, kanske lite av mina smärtor klingar av, få en bättre kondition och slippa många dömande blickar. Kanske mitt självförtroende förbättras om jag kan nå målet, kanske inte - antagligen inte eftersom jag alltid kommer se ned på mig, ha min osäkerhet kvar och fördömer mig för varje misstag jag gör.
Jag kommer inte ihåg om jag har berättat om att jag var mobbad i grundskolan (både verbalt och fysiskt), men det påverkar mig även idag, då jag då och då springer på mina gamla klasskompisar, måste låsas att jag inte kommer ihåg dina hårda ord och smärtsamma slag och vara artig och le mot dig, låtsas som det aldrig har hänt. Ja, visst skulle jag kunna be dig att dra dit pepparn växer, där det är flera grader varmare och de både få utstå samma behandlande utav sina medmänniskor. Men jag är en snäll person, svär väldigt sällan (det sker) och är artig är några få utav mina karaktärsdrag som jag ser är lite positiva och jag ser att jag har flera negativa än positiva, kanske är det många människor som lever liknande situationer/händelser som jag. Kanske många utav Er klarade det bättre än jag, men jag vet inte. Det är skönt att nu runt fyra år sedan jag slutade grundskolan, jag har kommit långt men har ännu en längre väg att vandra.

Nej, nu får det räcka för idag, jag är trött, har ont och vill sova.

Ha en god läsning
Becka-Lotta