Det var länge sedan jag skrev. Men nu känner jag att jag måste få ur mig allt. Det kvittar om någon läser detta eller inte. Jag måste få mig ur detta.

Jag älskar verkligen att arbeta som förskollärare, men denna våren har inte varit nådig. Min ena kollega som jag arbetar närmast med har varit mycket sjuk och nu är sjukskriven, ett datum som bara flyttas fram hela tiden och min andra kollega har fått flera olika besked från chefen om att hon skulle få förlängt kontrakt, tjänsten avslutas till hösten eller kanske det finns en tjänst kvar men då får hon gå ännu mera ner i tjänst (hon vill arbeta 100%, arbetar nu 75%). Detta kämpar jag med, försöker pussla ihop scheman för mina kollegor så vi täcker för henne som är borta, hur ska jag få verksamheten att fungera när min andra kollega slutar för dagen? Det är kanske inte hela världen, men det är bara toppen på isberget. Min andra kollega har lite givit upp, hon har blivit bättre denna veckan, men ändå finns det kvar: "jag bryr mig inte"-attityden. Sedan är förskolan en byggplats, utbyggad av förskolan för att skapa en till avdelning. Mina kollegor och jag har knappt fått information kring detta, jag skäms när vårdnadshavarna frågar och jag har ingen aning - det är pinsamt. En av kollegorna tar alltid på sig saker, innan någon annan hinner öppna munnen, nu går hon bärsäkargång eftersom det är bara hon som arbetar. Sedan hjälper vi henne och då blir allt fel (vi får ingen information eller något att veta).

Jag kämpar med att få ihop utvecklingssamtalen, försöka finna tiden som funkar för alla. Men denna dag är ingen dans på rosor, två pedagoger på tretton barn till frukost, barnen är i åldrarna mellan 1-3 1/2 år. Vissa vårdnadshavare är rena drömmen och andra är mardrömmen där allt är fel. Men det är bara att jobba vidare, försöka utföra tre arbeten samtidigt. Jag har varit så stressad att det har påverkat sömnen. Om nätterna ligger jag och tänker på allt som jag inte har hunnit göra, att min att göra lista bara växer än hur jag arbetar på. Jag kommer bli galen innan midsommar om det fortsätter såhär...

Chefen är inte att leka med, inget är hon njöd med och allt vi gör som arbetar medn 1-3 åringarna är fel, ingen gör det de ska och så vidare. Men åt andra sidan så har chefen även fel, på vår stora utvärderingsdag (där vi utvärderar vår verksamhet med mera) som det verkar nu kommer få genomföra själv eftersom ingen annan i mitt arbetslag kommer. Jippi! utvärdera med sig själv är inte lätt och det är ju inte så att jag kan hoppa in i ett annat arbetslag - vi har haft olika fokusområden under läsåret. Så, jag påminde chefen om det i måndags och hon skulle kolla upp det. Men hon hade glömt det eftersom något, vi hade lyft detta flera gånger sedan vi fick reda på om dagen. Men hur kunde man glömma? Jag får väl påminna henne igen nästa gång hon kommer till förskolan.

Det har varit många dagar då jag inget hellre vill än ligga kvar i sängen och sjukskriva mig för ett par dagar, återhämta mig och försöka få lite ork och energi. Men det går inte, jag är en av de bärande pelarna och nu med pandemin är det ont om vikarier och så länge jag kan stå på benen, så är det bara att masa sig till arbetet!

Det känns lite bättre nu, så tack!

Borde jag eller borde jag inte?

Jag drömmer om att ha ett jobb, en egen lägenhet som senare byts ut till hus och hund, någon att dela livet med.

Mitt problem är min blyghet, självsäkerhet och rösten i huvudet som ständigt påpekar alla mina misstag, hemska minnen och mitt utseende.

Jag vet att Ni inte vet hur jag ser ut, vilket är medvetet då jag vill arbeta som förskollärare - som jag har utbildning till, det ger mig en viss trygghet; anonymiteten. Ingen som känner mig, personer i min närhet, inga blickar för mitt utseende eller klagosång för ett enda litet misstag. Det är kanske därför jag har alltid valt den tysta och osynliga vägen medan drömma mig bort om att skrika HÄR FINNS JAG och slippa det pinsamma när individer sätter sig på mig på tåg, säger till sin vän "jag såg aldrig någon...", kanske allt är en dröm men det vet jag att det inte är. Hade jag varit mer rakryggad i grundskolan hade kanske allt varit annorlunda.

Jag kommer ihåg en episod ifrån grundskolan, jag gick i 9:an och drömde om att få en vän som såg mig för den jag var. Vi satt och arbetade eller skrev ett prov, jag hade både armband, halsband och öronhänge. En i klassen sade till mig att sluta, då mina smycken skramlade så mycket att HON inte kunde konsentra sig. Jag var så villiga att vara till lags att jag tog bort alla smycken, även ett älskat halsband med en klocka som jag hade fått av min älskade och bästa vän mormor. Jag gjorde som tillsagd, det blev en liten hög på bordet. HON blev nöjd och fortsatte. Jag satt och funderade över mina känslor, helst av allt hade jag velat skrika till henne att hon var en extremt dålig individ. Men mitt omdöme vann och den lilla rösten sade att det var jag värd. Jag slutade med funderingar och åter fokuserade på pappert framför mig. Då får hon för sig att börja sudda så borden skakar, vilket innebär att jag inte kan skriva så det ser mänskligt ut. Jag pausade tills hon var färdig och jag hinner knappt börja skriva igen innan HON sätter fart igen. Jag blev senare till sagd av en lärare som uppenbart hade haft en dålig dag att jag var tvungen att skärpa mig på lektionerna, för läraren hade sett hur jag hade tittat ut genom fönstren och mina svar var dåliga och knapp händiga.

Det var den dagen på högstadiet som jag slutade att använda smycken i skolan, vågade knappt använda min klocka och som har påverkat mig så otroligt. För en komentar kan ta illa, tänk dig att höra varje gång som du försöker klä upp dig, sminka dig eller använda dina smycken ska medmänniskor påpeka ditt utseende, din vikt (som är långt ifrån normen) och dem vet att du är ett lätt byte för du säger aldrig ifrån eller ger igen då din uppfostran hindrar dig.

Jag har många minnen ifrån grundskolan som jag önskar att jag skulle kunna glömma eller inte alls skulle behövt uppleva. Men ibland drömmer jag om att ge igen, eller komma på en klassfest där man har en 30års återförening. Där skulle jag ha en drömkropp (som jag för tillfället kämpar för att nå) en man som andra är avundsjuka på men för han är allt han ser mig och vår familj och utan en enda smycke på kroppen förutom hans ring han gav mig för att markera sitt revir och mormors klocka. Och få möjligheten att få dem att önska dem var jag och inte tvärtom. Jag drömmer om en man som är ärlig, trogen och jag är allt för honom men mest att han ska acceptera mig för den jag är och inte den han tror jag är. Kanske är allt detta barnsliga drömmar men dem ger mitt ett leende, tro och hopp på framtiden. Jag drömmer att inte ge igen (okej, ärlig, jo ibland) men att få dem att förstå hur de har skadat och sårat mig och påverkat mig in i den minsta detalj har blivit påverkat av deras mörker. Jag arbetar hårt med mig, både psykisk och fysiskt, för jag ska inte lånta dem vinna, jag ska slå dem i ett renhårigt spel, där jag endast kan vinna för det finns inget annat alternativ. Jag hoppas att jag kommer så lång att när jag får syn på dem ska jag inte längre gå åt ett annat håll, försöka försvinna eller må dåligt. För jag vet vad jag har gjort, vad jag har uppnått och vad jag förtjänar.

Jag har mött personer ifrån den tiden, som också då hade lite för mycket vikt, som nu har nått sin önskekropp genom operationer. Jag ska nå min önskekropp utan mediciner och operationer utan med hederligt arbete som jag kan känna stolthet över, för jag har då nått mitt mål på ett mer naturligt och värdigt sätt, då jag har kämpat för mitt mål och vara starkare i både kropp och själ. Jag väntar med kniven tills ett tillfälle då den verkligen behövs och väljer att förändra mitt liv för att nå en vikt som JAG vill nå för att få den kropp jag drömmer om.

Virriga tankar med sorg och ilska över hur jag lät dem styra över mig. Kanske dem lär sig något, men det tvivlar jag på. Men det är en sak som jag har lärt mig, att jag kan alltid ha fel. Men detta kanske kan hjälpa någon annan att våga säga ifrån, för det önskar jag att jag hade gjort och inte var den dörrmatta de gick över ständigt.

God natt lilla förvirrade skara, vi möts om ett fåtal timmar.

Det kvittar nog hur långt du kommer i din utbildning, där kommer alltid vara lärare som ska sätta sig på tvären och nästan anstränga sig för att jävlas med sina studenter. Jag kan förstå en del, men inte alltid.

Jag läser sista kursen i min utbildning som handlar om lärarprofessionen. Imorgon och i övermorgon ska min klass ha examination. Jag har mailat med läraren om jag har varit osäker på att jag hade rätt grundtanke inför examinationen, så jag valde att maila honom. Han i sin tur hade mailat mig i fredags och undrade om jag skulle delta i examinationen på måndag och tisdag. Jag svarade honom att det hade tänkt mig. Han skrev att det kunde jag inte då jag hade missat inlämningen av abstract (kortfattad sammanfattning) på vår läroplattform. Jag var säker på att det var i fredag, klockan 18:00 som det var deadline. Jag har nu i efterhand insett att jag hade skrivit fel i min almanacka.
Läraren sade att eftersom jag inte hade lämnat in i tid, så fick jag inte delta i examinationen så jag inte behövde bry mig att dyka upp.

Jag är så arg, då jag har upptäckt att andra har lämnat in sina abstract betydligt senare än jag, men de får delta. Jag tycker detta är en stor orättvisa. Eftersom jag är nekad delaktighet för denna examinations tillfälle. Jag får istället gå på omtentan, trots att jag inte har fått u i ett betyg, efter att vi tar tagit examen på fredag.
Det är nog tur att jag inte har fått ett jobb, som kan påverkas av detta och obestämda lärare

Lycka till!

Allt som snurrar i huvudet, det kallar jag förstrunt, alla dessa jag måste...

Det är bra att göra det man ska göra, men har du någonsin stannat upp och tittat dig omkring?

Det var en tanke som forigenom mig när jag lämande högskolan i torsdag den 10, och på började färden hem genom att gå till stationen. Det är så många människor som stressar fram och tillbaka, med mat i händerna som antagligen äts i all hast för att förtsätta att arbeta. Människor som stressar till och från tågen, tränger sig förbi äldre som knappt har någon balans alls eller som inte ser alla tiggande människor.

Vart kommer detta att sluta?

Jag ser tiggarna men jag väljer oftast att inte ge dem något mer än ett hej och ett leende. Det kanske inte gör så mycket för dem, men jag har inget annat att ge. Ett leende, det kan göra mycket mer än du bara tror.

På tågen, som jag pendlar med, är det ofta unga människor som sitter med väskor i sätet (även jag) som inte kan ta bort väskan och ge plats till medresenärer, både unga och gammla. Jag ger dem platsen bredvid mig, finns det ingen ledig plats till äldre människor ger jag mer än gärna upp min sittplats för den äldre. Jag växte upp i en småby, där det fanns ett fåtal barnfamiljer men desstå mera äldre som bodde där. I min uppväxt fick jag lära mig att vara artig, hälsa och visa de äldre respekt. De äldre kan ha svårt att gå, hålla balansen och mycket annat. De brukar inte anse att jag ska lämna min sittplats men jag brukar påpeka att jag klarar av att stå till min hållplats och jag klarar mig bättre om jag faller (på ett snällt och omtänksamt sätt) påpekar jag dessa faktorer. De äldre blir så glada, de berättar många händelser i deras liv, ett annat sätt att leva och med ett annat perspektiv. Dessa berättelser är så roliga att lyssna på, jag erkänner att ibland kan det vara svårt att förstå allt, ibland blandas det ihop och ibland glöms centrala bitar bort. Men det gör inget, ofta så för jag höra att jag är snäll som låter dem prata och tjata örenen av mig och vissa ber om ursäkt att de hindrar mig från att läsa min bok (som jag påpekar att den kan jag läsa senare). Det är så mycket visdom som de äldre har, kunskap och annat som vi unga inte har fått uppleva. Detta är så intressant och spännande (ibland) att lyssna på. Men även om jag inte "får ut" något av en halvtimmes samtal med äldre personer, så jag det inget eftersom jag ingbillar mig att det har varit en positiv och trevligt samtal för de äldre, som i många fall kanske inte har någon att prata med.

Min bok och musik som jag brukar sysselsätta mig med på tågen, då jag inte pluggar, kan jag alltid göra senare, dock jag jag aldrig förgylla, uppmuntra och få ta del i Sveriges och andra människors historik, minnen och det som tyvärr är kanske bortglömt eller djupt begravet. Dessa samtal skulle jag aldrig få om jag aldrig erbjöd äldre personer min sittplats eller villigheten att lyssna på dem istället för musiken och läsa mina otroligt spännande böcker.

En tanke, kanske värd att fundera på eller inte, det är kanske upp till dig, men jag finner dessa tillfällen som nöjden och det är så trevligt att få göra någon persons dag antigen förgylld eller uppmuntrade då de får pratat av sig. Om du inte förstår eller hänger med alls, ett tips ibland kan du fråga, andra gånger behöver du läsa av personen och kanske skratta även om du inte förstår det roliga med den äldre finner roligt - det kan ha att göra något med åldersskillnaden, men so what?

Det är länge sedan jag senast var här och fick ner mina tankar på pappret. Det är så underbart att kunna få ur sig allt som påverkar mig negativt.

Jag har tittat igenom min senaste inlägg - power meet och crousing.

Det var länge sedan, men tiden var har den tagit vägen?

Power Meet och crousing är alltid något som ses fram mot, titta på bilarna och det där med dönnandet (enda gången en bil får lov att låta - enligt mig) som hade ett super tragiskt slut på en kväll.

Min älskade pappa - Micke, gick bort på crousingkvällen i sin älskade lila amrikanare.

Ett slut som jag inte aldrig hade valt, dessutom påtok för tidigt - 52 år gammal.

Det är så mycket som bubblar inom en, jag måste vara stark, tänka och planera för mina syskons skull. Jag hade inte liknade relation till pappa som mina syskon har - hade. Men bara för det saknar jag honom inte mindre.

Som om denna sommar inte kunde bli värre, så av en massa anledningar blev inte mitt examensarbete färdigt, så jag har det hängande efter mig. Jag skriver själv, så jag... Ja, det är både negativt och positivt.

Lite, lite händelser och extremt få tankar kom ner idag, men så är det ibland och inget jag kan göra något åt.

Ja, idag är det powermeet och crousing i min Hässlehåla.

Många tar fram de vackra åken och jag... Jag lånar min bror's bil för att lära min syster att det är högertrafik som gäller och inte vänstertrafik samt övar vi parkering.

Hoppas att vi kan lämna tillbaka en hel bil för en gångsskull :)

jag är så trött på att vara student och att skriva mitt examensarbete, suck. Men det är bara till att bita i den extremt sura och sönder tuggade citron - vid det här laget. Men nu har det varit en jobbig helg, men jag är så glad för min två år yngre bror - det är jag. Men jag är den äldsta i barnaskaran och jag skulle vara den första som flyttade hemifrån. Men jag pluggar på högskolan, han tog studenten och sedan började arbeta som anläggare.

Han flyttade nu i helgen och jag hoppas att han kommer att trivas i lägenheten, den är så fin...
Jag är så avundsjuk, men jag tröstar mig med att han är värd detta och jag kommer om ett år och några månader flytta även jag (om min plan går i lås) och jag längtar dit.

Jag är 23 år och pluggar till ett av de bästa och viktigaste yrke som finns i vårt samhälle - förskollärare?
Min bror brukar reta mig för att jag måste torka både det ena för det andra och risken för att bli nerkissad, men bekommer mig inte och alla kramar, upptäckter och förtroende som kommer med i förskollärarens yrkespraktik.

Nu ska jag titta på Full frys och skratta bort allt jobbiga.

GOD NATT?

Det sista jag vill denna dag är att sitta inlåst och arbeta.

Men det finns inget val...  Eller??

Jag har inte fått någon respons ifrån mina utskickade enkäter.

Jag ska skriva mitt examensarbete under denna våren. I början kändes det okej, detta klarar jag. Nu sitter jag fast, i väntan på respons ifrån två förskolor. Jag har skickat förfrågan till förskolecheferna (de sade att det var okej att jag använde förskolan i mitt arbete - den ene chefen skrev att den ville få ta del i resultatet) och nu väntar jag på att personalen ska ha besvarat på mina frågor. 

Mitt ämne är miljön kring litteraturen: hur ser den ut? Skiljer den sig emellan förskolorna som har olika pedagogiska inriktningarna? Finns det likheter? Vad är pedagogernas syn på detta?

Jag får höra ifrån min handledare att du måste göra detta... tänk på detta... Du måste bestämma dig... är detta klokt... tänk på tiden... det tar tid...

För tusan, det vet jag. Det tog tid att skriva ihop enkäterna, men jag har tagit kontakt med förskolorna. Den ene förskolechefen skulle prata med personalen och ta kontakt med mig sedan. Har inte hänt än, men jag tog kontakt i torsdag, då jag vet att den chefen arbetar hemifrån. Så det var enbart i Fredags som hon var på förskolan - tror jag. Den andre förskolan skulle jag ta kontakt med en personal, som kollar inte sin mail så ofta - jag har inte hört ifrån henne.

Jag har bestämt mig att jag väntar hela dagen idag och imorgon hör jag av mig om jag inte har fått ett svar.

Men jag tror att jag blir tokig! Jag skulle kanske ha valt att arbeta med någon... Fast, vid närmare eftertanke, så nej. Jag kan söka efter information att basera mitt arbete på, men det är svårt eftersom jag har ingen aning om responsen på enkäterna.

Men jag kan söka igenom det berg av litteratur som jag har hemma, jag tror att bordet finns kvar någonstans under böckerna.

Jag vet inte, jag kanske är negativ just nu. Men i varje arbete jag har skrivit nu under tre år, så har jag en period där jag varken kommer framåt eller bakåt, fast bakåt kan jag komma bakåt?

Men jag kommer ur det, jag vet det. Men denna rastlöshet och ovishet, väntan, väntan... Den kommer att ta knäcken på mig. Alla ens studiekamrater lägger upp på Facebook, nu gör vi detta, detta har vi nu skrivit färdigt och så här långt har vi kommit. Jag ska inte ljuga (jag brukar inte ljuga) men det stressar mig ännu mera. För att inte tala om mitt möte med handledaren imorgon. Jag vet att hans medverkan och hans respons kommer vara ifrågasätta, diskutera och enbart se det negativa. Men jag blir så orolig av det och undrar om det är lika bra att jag hoppar av utbildningen? Jag har bara gått tre år utav tre och halvt. Jag är inne på den näst sista terminen och det känns overkligt och jag vill att detta ska vara över.

Men jag vet att det inte kommer att vara över eftersom jag tänker att ta Montressoripedagogiken direkt efter examen eftersom jag vill arbeta med den pedagogiska inrikting.

Men för att den drömmen ska gå i uppfyllelse så måste jag överleva detta arbete. Men jag har en känsla av att jag kommer att vara utan det mesta av mitt hår då jag kommer att dra lös allt hår i frustration över detta arbete.

Jag vet inte ens om någon kommer att läsa detta, jag har gnällt igenom hela inlägget. Jag är fullt medvetna om att det finns människor som drömmer att kunna utbilda sig och jag ska vara så glad över att jag har denna möjlighet. Men någon gång måste jag få vara negativ, eller?